GÖTTERDÄMMERUNG, STOCKHOLM, september, 2007

MEDVERKANDE:

Siegfried - Lars Cleveman

Gunther - Gabriel Suovanen

Hagen - Hans-Peter König

Alberich - Kettil Hugaas

Brünnhilde - Katarina Dalayman

Gutrune - Lena Nordin

Waltraute - Helene Ranada

Första Norna - Helene Ranada

Andra Norna - Marianne Eklöf

Tredje Norna - Annalena Persson

Woglinde - Karin Ingebäck

Wellgunde - Susann Végh

Flosshilde -  Karin Lovelius

Dansare: Hervor Sjöstrand, Kristin Kåge and Elisabeth Crispin

Kostym: Bente Lykke Møller

Ljus: Torben Lendorph

Koreografi: Kristin Kåge

Filmer: Mats Bäcker and Johan Forslind

Regi: Stefan Valdemar Holm

Kungliga hovkapellet

Kungliga Operans kör

Dirigent: Gregor Bühl

RECENSIONER:

Musicweb: Wagner, Götterdämmerung: at the Royal Opera in Stockholm 15-09-2007 (Göran Försling)

Director Staffan Valdemar Holm, besides uncovering the inner selves of the characters, has also, as in the previous operas, played on the humorous possibilities. (…) The model is Fritz Lang’s Nibelungen films. Even on other occasions filmed sequences – in black and white – accompany the proceedings. (…)

Gregor Bühl has shown increasing understanding of Wagner’s scores and in Götterdämmerung he fired his forces to playing that was overwhelming in its dynamic potency. (…)

Lena Nordin, with a career of more than 20 years, made a vivid portrait of Gutrune, acting very convincingly in this vocally a bit ungrateful role.

As her brother Gunther, Gabriel Suovanen gave a touching performance of this weak and sensitive character. (…)

Kettil Hugaas confirmed through his short appearance as Alberich that he is a leading character singer today, (…)

Hans-Peter König’s Hagen was the most formidably sung since Gottlob Frick’s time – and that was 40 years ago. Visually he was more a genial landowner than the incarnation of evil, but that only made his cruel deeds the more abominable.

Lars Cleveman was the young Siegfried (…) he created a lively, cheerful and carefree boyish Siegfried and the brutality of his murder became even more disgusting than usual. He seems to have lungs of steel and vocal cords of the same material, allowing him to produce heroically ringing high notes. His stamina is also admirable.

On top of all this excellence Stockholm has a Brünnhilde probably without peer in the world today. Katarina Dalayman showed her credentials in a superb reading of the title role in Die Walküre a year and a half ago, after which she spent most of last year’s Siegfried in her dressing-room, waiting for the final scene. Now back in the spotlight, she was deeply involved and expressed the character’s contradicting feelings with lyrical sensitivity, razor-sharp vehemence and on top of that a nobility and warmth of tone that made her humanity stand out. At her curtain call she was deservedly greeted with standing ovations.

Expressen: Ragnarök/Kungliga operan (Karin Olsson)

(…) Förutom att man blir helt golvad av Katarina Dalaymans (Brünnhilde) valkyrievilda krigsgudinnesopran får man lov att skratta åt Rhendöttrarna som simmar till Wagners tramsiga musik i sina Beskowkrinoliner med koloraturerna som vågskum. De rör sig i en biosalong där Rhen skvalpar olycksbådande vårflodig på duken. De är roligt, men aldrig trivialt. Det är uppdaterat, men inte realistiskt. Mer drömspel än drama. (…)

Scenen mellan Brünnhilde och hennes syster (formidabla Helene Ranada) är minst lika gripande som den i Valkyrian, där Wotan öppnade sig för sin dotter, liggande i hennes knä. En bevekande familj och en självständig dotter som slår sig fri.

Man känner sig däremot inte överdrivet högtidlig eller berörd när Siegfried (Lars Cleveman i högform) och Gunther (onödigt manierade Gabriel Suovanen) ingår sin fosterbrödraed, och inte är man särskilt förkrossad när hjälten Siegfried dör av ett hugg i ryggen från Hagens spjut. Det vilar ett forskaröga på huvudpersonerna. Alberich (tordönen Ketil Hugaas) granskar sin avkomma Hagen (fortfarande helt enastående Hans-Peter König) med fascination och förskräckelse. Siegfried har vi lärt känna som en Kaspar Hauser.

Holm har gjort en gripande tolkning av syskonparet Gunther och Gutrune (helgjuten Lena Nordin). Halta och lytta lever de i ohälsosam isolation i en lobbyliknande miljö. Oförmögna att ta tag i sina egna liv placerar de med Hagens hjälp sina öden i händerna på den mycket opålitlige hjälten Siegfried.

Ragnarök är egentligen inte såmycket ett farväl till världen som ett triangeldrama där Brünnhilde och Gutrunerivaliserar om Siegfried och männen som vanligt bråkar om makten. Wagner tartill de gamla beprövade operatricksen: Kärleksdryck för att spräcka den starkakärleken mellan Brünnhilde och Siegfried, hämndtrio à la Verdi för att stegradramatiken ytterligare. Och han skickar in en osannolikt stark ochunderhållande manskör för bröllop och jakt. Operakörens förstärkta herrarblåser ut lokalen, Brünnhilde håller för öronen. (…)

Armchairconductor: Ragnarök på Kungliga operan i Stockholm (Olaf Reich)

Så har jag alltså sett sistadelen i Nibelungens Ring -Ragnarök - på Stockholmsoperan i regi av StaffanValdemar Holm. En - med vissa reservationer - storartad avslutning på hans ochdet övriga teamets uppsättning.

AUDIO-VIDEO: