lördag 24 juni 2017

SIEGFRIED, STOCKHOLM, MAJ 2017


MEDVERKANDE

Siegfried – Lars Cleveman.
Brünnhilde – Nina Stemme.
Mime – Niklas Björling Rygert.
Wotan – John Lundgren.
Alberich – Johan Edholm.
Fafner – Lennart Forsén.
Skogsfågeln – Marianne Hellgren Staykov.
Erda – Katarina Leoson.

RECENSIONER


A performance of Wagner's Siegfried stands or falls by its titular hero and Lars Cleveman is highly experienced, having sung the role when the production was new, though not originally cast for this revival. Crop-headed in a chain-mail byrnie, like a throwback Viking, he does not conform to Brünnhilde's vision of a childlike hero and laughing boy. His sturdy Heldentenor rang out in the Forging Scene, and he paced himself throughout the rigours of the part, sounding fresh and boisterous in the last act. In the more introspective moments, like the Forest Murmers, his sensitive phrasing and alert use of words embodied his loneliness.

As his would-be nemesis, Mime (Niklas Björling Rygert) sang truly and vividly, alternately smug and twitchy as his plans go increasingly awry. The interaction between him and Siegfried from exasperation to dependency, played out at a long kitchen counter with the forge at one end and the range at the other. With the incoming of the new free hero, John Lundgren, as Wotan/Wanderer, was of rock-like strength and majesty. His answer to Mime's third riddle, "Auf wolkigen Höh'n wohnen die Götter" rolled out grandly. In his sparring with Johan Edholm's Alberich, they played off each other with equal stature and it is no surprise that Edholm also sings Wotan in this house. In Lundgren's scene with Erda, imposingly sung by Katarina Leoson, only a certain lack of world weariness and renunciation raised the question why such a vigorous god should be ceding power to his grandson at all.

(...) Nina Stemme deployed all the burnished coppery colours of her voice, with darker undertones, reminding us that she is Erda's daughter. Heroically anguished and movingly tender in “Ewig war ich”, both she and Cleveman brought the duet to a radiant close.

The charming soubrette Woodbird of Marianne Hellgren Staykov, dressed as Sieglinde, gave an odd maternal tenderness to her promptings.

(...) From the serpentine opening, Marko Letonja conducted with muscular momentum, with rich brass sonority and poetically articulate woodwind. Only the sweeping inexorablity of the Act 3 prelude, with its interweaving themes, lacked cosmic grandeur.

Karin Olsson: Wagner – alltid med betydande obehag (Expressen)

(...) I Staffan Valdemar Holms drygt tio år gamla uppsättning är det en betydligt mer bekymmersam Siegfried - i form av den starke tenoren Lars Cleveman - som möter publiken. Clevemans hjälte försöker skuggboxa bort sin frustration innan han drar ut på sitt ödesbestämda äventyr.

(...) Mötet med kärleken Brünnhilde - sopranen Nina Stemme - förlöser Clevemans Siegfried. Tillsammans ska de bana väg för den nya tiden och den nya människan när den gamla ordningen har fallit. I en sista kärleksexplosion utlovar de gudarnas fall och välkomnar "Nacht der Vernichtung", förintelsens natt. I bakgrunden - av scenografen Bente Lykke Møllers svedda väggar - syns röken ur skorstenarna.

AUDIO






fredag 23 juni 2017

VALKYRIAN, STOCKHOLM, MAJ 2017


MEDVERKANDE

Brünnhilde – Nina Stemme.
Wotan – John Lundgren.
Hunding – Lennart Forsén.
Sieglinde – Cornelia Beskow.
Fricka – Katarina Dalayman.
Siegmund – Michael Weinius.
Helmwige – Sara Olsson.
Gerhilde – Susanna Stern.
Orthilde – Angela Rotondo.
Waltraute – Marie-Louise Granström.
Siegrune – Monika Mannerström Skog.
Rossweisse – Johanna Rudström.
Grimgerde – Kristina Martling.
Schwertleite – Katarina Leoson

RECENSIONER


(...) The unified setting in Staffan Valdemar Holm's production emphasises the classical unities with the action plausibly taking place in a brief time frame, focused dramatically on dialogues: Siegmund and Sieglinde; Wotan and Fricka; Brünnhilde and Wotan. Memories are unpeeled in the narrations and significant events happen off-stage. We hear the fight between Siegmund and Hundling, and see the reaction in Sieglinde's terrified response as Brünnhilde bears the shards of Nothung wrapped in Siegmund's bloodied shirt.

Cornelia Beskow's outstanding Sieglinde shone vocally with all the luminosity of a Northern late spring day, with an underlying resonance as she physically blooms in “Du bist der Lenz”, her auburn Pre-Raphaelite tresses cascading freely. Earlier, under her husband's dominance, her passive-aggressive demeanour is clear in her tight-laced rigidity, as she bobs a formal curtsey to him, while threatening him with a bread knife behind his back. As her unkempt twin, Siegmund, Michael Weinius' stalwart Heldentenor thrilled in his cries of “Wälse”, and beguiled with his lyricism in “Winterstürme”. With Lennart Forsén's oppressive squire of a Hunding, all three singers made for a highly charged Act 1.

Nina Stemme as Brünnhilde delivered her opening battle cry, in Victorian riding habit brandishing her crop like one of Trollope's racier fox-hunting heroines. Her full-toned vibrant voice no longer quite commands the spear-point sharpness and trills of the cry, yet her stillness and watchfulness during Wotan's narration draws attention. Supremely so in the 'Todesverkündigung', the lofty transcendent sadness and rich nuance of her singing was emotionally overwhelming. Matching her, Weinius was heroically resigned and heart-breakingly tender in his care for his increasingly agitated sister.

John Lundgren (Wotan) and Katarina Dalayman (Fricka) charted every blow in their marital argument. Dalayman, regal and opulent of voice, wheedling and demanding the abandonment of Siegmund, snaps her husband's billiard cue and forces him into a handshake and a frigid embrace of submission. Lundgren's interpretation deepens as he is bound by the constraints of his own actions, his Heldenbariton surmounting with ease even the most violent orchestral outbursts.

(...) From the opening storm, the orchestral playing under the baton of Marko Letonja was on an altogether higher level than the previous evening, yielding grandeur, fire and tenderness through well graduated dynamics and tempi. In conclusion, an evening of great Wagner singing making one eager for the next instalments. 


(...) Extra härligt också att få bevittna ett genuint genombrott: sopranen Cornelia Beskow.

Det är som Sieglinde hon triumferar, den olyckliga tvångsgifta kvinnan som förlöses i kärlek till sin bror och inspirerar sin kompositör till oemotståndlig klanglyrik. Beskow, lång och slank, presenterar sig med en lite gäll kant på stämman till det hårdknutna kroppsspråk som hör situationen till. Därför blir hennes blomning extra verkningsfull, när rösten expanderar med rika övertoner och ett härligt glitter. En intelligent och känslig Sieglinde, som måste älskas.

Och det gör hennes tvillingbror i Michael Weinius tunga gestalt; visuellt ett tveksamt släktskap men känslomässigt desto trovärdigare. Vad än Weinius gör, så är det ärkemusikaliskt och genomtänkt. Rimligtvis borde han räknas till det internationella toppskiktet av hjältetenorer och ha de riktigt hårdkokta rollerna som Tristan och Siegfried inom räckhåll.

Nu kan Sverige i varje fall mönstra en Wotan i världsklass, den mäktigaste av Wagnerska barytoner. John Lundgren, i många produktioner partner till Nina Stemme, stiger här fram som en skrämmande modern maktmänniska.

(...) I en unikt tidlös scen blottar han sitt innersta för dottern Brünnhilde. Samspelet här mellan Lundgren och Stemme är värt hela Ringen.

(...) Ett riktigt teaterstycke, som Holm & Møller förvaltat med humoristisk skärpa.

(...) Den gästande slovenske dirigenten Marko Letonja övertygar inte här; intrycket är orepeterat och ogestaltat. 

RECENSIONER




lördag 17 juni 2017

RHENGULDET, STOCKHOLM, MAJ 2017


MEDVERKANDE

Wotan – John Lundgren
Donner – Kristian Flor
Froh – Joel Annmo
Loge – Jonas Degerfeldt
Alberich – Johan Edholm
Mime – Niklas Björling Rygert
Fasolt – Lennart Forsén
Fafner – Rasmus Bodén
Fricka – Katarina Dalayman
Freia – Susanna Stern
Erda – Katarina Leoson
Woglinde – Vivianne Holmberg
Wellgunde – Susann Végh
Flosshilde – Johanna Rudström

Kungliga hovkapellet. 
Dirigent: Marko Letonja. 
Regi: Staffan Valdemar Holm. 
Kungliga operan, Stockholm.

RECENSIONER


(...) With an unequaled tradition of Wagner performances and world-class singers, the curtain of Staffan Valdemar Holm's production did, in fact, rise on a museum gallery with glass cases full of props, set designs and historic costumes such as would have been seen in the original 1876 Max Brückner staging in Bayreuth. The Rhinemaidens, in plaid dresses and ringlets, scampered around like giddy Dickensian young ladies, teasing and flirting with a very juvenile Alberich, in knickerbockers and Eton-style collar until, almost in a fit of pique, he seizes the gold from its vitrine.

With almost Mendelssohnian orchestral accompaniment under Marko Letonja, all glittering woodwind and shimmering arpeggios, this was almost a comedic start to the cycle. (...) Letonja led a fluid, well balanced performance ensuring audibility, only lacking real weight in the interludes to and from Nibelheim and during Alberich's curse. The orchestra responded with a plating of warmth and character in their wood-panelled pit. This expository evening gave full evidence of thorough preparation and engagement, giving promise of epic events to come.

(...) Such an approach needs a tightly characterised ensemble and the Swedish cast were successful in their vivid alertness and interaction. John Lundgren, bullet-headed, youthful and overbearing, gave a world-class performance as Wotan, with a voice powerful and firm and untiring throughout its range, seizing every chance to wheel and deal. Johan Edholm as Alberich, transformed into a hard headed mill-owner, almost matched Wotan in vocal incisiveness and impact, delivering a fearsome Curse.

Katarina Dalayman, a former Sieglinde and Brünnhilde, was an unusually sympathetic Fricka, with an easy top though some unsteadiness in the lower range show that the vocal switch to mezzo roles may still need time to settle. Jonas Degerfeldt was a drily sardonic Loge, a tail-coated flâneur, casually striking a match on the sole of his boot as the gods process with their baggage off-stage into an unseen Valhalla.

(...) This fairly small house suited lighter voiced singers such as Joel Annmo's fey Froh and Susanna Stern's fresh Freia. Mime was truly sung and not whined by Niklas Björling Rygert, although the vocal steadiness of the two giants, Lennart Forsén and Rasmussen Bodén, didn't quite match up to their stature. The very present, folk-dressed Erda, Katarina Leoson, was notably deep-toned and secure in her admonition.


”Rhenguldet”, av Wagner kallat ”förspel”, dock ej att förglömma. Ett riktigt teaterstycke, som Holm & Møller förvaltat med humoristisk skärpa. Här, i Wagnerskt borgerlig salong, lattjas det med torrsimmande Rhendöttrar och spelas det ful dvärg – tills det faktiskt blir allvar. Den gästande slovenske dirigenten Marko Letonja övertygar inte här; intrycket är orepeterat och ogestaltat. Men man gläds åt Jonas Degerfeldts preciöse trickster Loge och hur Johan Edholm förvandlar sin oskuldsfulle ”dvärg” till mäktig kapitalist.

Återstår att se hur Bente Lykke Møllers inomhuslåda kommer att hantera såväl drakslakt som gudarnas undergång i Ringens andra hälft.

Karin Olsson: David Baas: Wagners tid är nu (Expressen)

(...) Dvärgen Alberich – här i form av skolpojksklädde barytonsångaren Johan Edholm – roffar åt sig guldet. 

(...) Guldtjuven Alberich förvandlas till en despotisk gruvdirektör bakom det tunga skrivbordet i industrialiseringens tid. 

(...) Den eldfängde guden Loge – här görs rollen av tenoren Jonas Degerfeldt – blir ett slags kommenterande 1800-talssprätt med hög hatt.  John Lundgrens Wotan är patriarken som börjar tappa greppet, om sig, sin familj och samhället.

(...) Det förintande Ragnarökledmotivet, som återkommer i Ringens fjärde del, bär fram Wagners predikan allra mest kärnfullt när mezzosopranen Katarina Leoson, i rollen som den allvetande gudinnan Erda, sjunger med sin sorgsna stämma:
"Höre! Höre! Höre! Alles was ist, endet." Gudarnas tid är förbi. Vad gör du när den gamla ordningen rasar?

AUDIO


Sveries Radio





tisdag 6 juni 2017

CORNELIA BESKOW, sopran




Corelia Beskow är en ung lyriskdramatisk sopran som tog masterexamen från Operahögskolan i Stockholm våren 2015. Här kan du läsa om, och följa hennes arbete.
Vid preimären av Valkyrian på Kungliga Operan i Stockholm, den 18 maj 2017, där Cornelia rolldebuterade som Sieglinde, mottog hon Kungliga Operans första Anders Wall-stipendium 

Med en exceptionell röstklang, naturlig musikalitet och stark scennärvaro är sopranen Cornelia Beskow en värdig mottagare av Kungliga Operans Anders Wallstipendium 2017

Recensioner

John Johnston: An outstanding Swedish Sieglinde in a strongly cast Walküre in Stockholm (Bachtrack.com)


Cornelia Beskow's outstanding Sieglinde shone vocally with all the luminosity of a Northern late spring day, with an underlying resonance as she physically blooms in “Du bist der Lenz”, her auburn Pre-Raphaelite tresses cascading freely. Earlier, under her husband's dominance, her passive-aggressive demeanour is clear in her tight-laced rigidity, as she bobs a formal curtsey to him, while threatening him with a bread knife behind his back.


Camilla Lundberg: ”Valkyrian” ”Nibelungens ring” på Kungliga Operan (DN)

Extra härligt också att få bevittna ett genuint genombrott: sopranen Cornelia Beskow.


Det är som Sieglinde hon triumferar, den olyckliga tvångsgifta kvinnan som förlöses i kärlek till sin bror och inspirerar sin kompositör till oemotståndlig klanglyrik. Beskow, lång och slank, presenterar sig med en lite gäll kant på stämman till det hårdknutna kroppsspråk som hör situationen till. Därför blir hennes blomning extra verkningsfull, när rösten expanderar med rika övertoner och ett härligt glitter. En intelligent och känslig Sieglinde, som måste älskas. (...)


(...) av Cornelia Beskow i hennes uppmärksammade debut som Sieglinde, en karismatisk artist med stark röst (...).

Audio/Video

Rhenguldet, Dalhalla


Intervju




DER RING DES NIBELUNGEN, STOCKHOLM, MAJ 2017


MEDVERKANDE

 

Das Rheingold

Wotan – John Lundgren
Donner – Kristian Flor
Froh – Joel Annmo
Loge – Jonas Degerfeldt
Alberich – Johan Edholm
Mime – Niklas Björling Rygert
Fasolt – Lennart Forsén
Fafner – Rasmus Bodén
Fricka – Katarina Dalayman
Freia – Susanna Stern
Erda – Katarina Leoson
Woglinde – Vivianne Holmberg
Wellgunde – Susann Végh
Flosshilde – Johanna Rudström


Die Walküre

Brünnhilde – Nina Stemme.
Wotan – John Lundgren.
Hunding – Lennart Forsén.
Sieglinde – Cornelia Beskow.
Fricka – Katarina Dalayman.
Siegmund – Michael Weinius.
Helmwige – Sara Olsson.
Gerhilde – Susanna Stern.
Orthilde – Angela Rotondo.
Waltraute – Marie-Louise Granström.
Siegrune – Monika Mannerström Skog.
Rossweisse – Johanna Rudström.
Grimgerde – Kristina Martling.
Schwertleite – Katarina Leoson


Siegfried

Siegfried – Lars Cleveman.
Brünnhilde – Nina Stemme.
Mime – Niklas Björling Rygert.
Wotan – John Lundgren.
Alberich – Johan Edholm.
Fafner – Lennart Forsén.
Skogsfågeln – Marianne Hellgren Staykov.
Erda – Katarina Leoson.


Götterdämmerung

Siegfried – Lars Cleveman
Brünnhilde – Nina Stemme
Waltraute – Katarina Dalayman
Hagen – Falk Struckmann
Gunter – Ola Eliasson
Gutrune – Sara Olsson
Alberich – Johan Edholm
Första nornan – Katarina Leoson
Andra nornan – Susann Végh
Tredje nornan – Angela Rotondo
Woglinde – Vivianne Holmberg
Wellgunde – Susann Végh
Flosshilde – Johanna Rudström


Kungliga hovkapellet. 
Dirigent: Marko Letonja. 
Regi: Staffan Valdemar Holm. 
Kungliga operan, Stockholm.


RECENSIONER


(...) Den här gången kretsar allt kring Nina Stemme. En starkare och självständigare Brünnhilde är svårt att föreställa sig. Hon är verkligen scenens drottning och dominerar till och med när hon inte sjunger. Allra mest imponerar hon i Ragnarök med sin långa slutscen, där det märks att hon är van att göra rollen på stora scener som Wien och La Scala; Stockholmsoperans salong känns ovanligt trång. Men hon övertygar lika mycket när hon gör flickaktig entré i Valkyrian med ridspö och snärtiga hojotoho-rop. (...)
Staffan Valdemar Holm låter sin version av ”Nibelungens ring” börja i Wagners egen tid, inspirerad av Patrice Chéreaus banbrytande uppsättning på 70-talet. Striden står inte bara mellan hjältar och drakar utan också mellan industrialism och natur. Skorstensrök väller runt valkyrieklippan där Brünnhilde ligger nedsövd i väntan på den orädde hjälte som ska väcka henne. Liksom för ett decennium är det Lars Cleveman som sjunger hjälterollen Siegfried, och nu ännu säkrare och med större bärighet. (...)
Som allfader Wotan hör vi John Lundgren, som i somras gjorde rollen även i Bayreuth, en lysande rollprestation med ungdomlig kraft och subtil nyanseringsförmåga. Den starkaste scenen i hela ”Ringen” är när Wotan sjunger sin monolog om världens gång och undergång med huvudet i dottern Brünnhildes knä. (...)
Men det mesta håller hög klass. Katarina Dalayman som tidigare sjöng Brünnhilde är nu både Wotans hustru Fricka och valkyrian Waltraute, två viktiga roller som får gripande, genialisk gestaltning. Johan Edholm gör nu sin tredje ”Ringen”-roll med en ovanligt kraftfull Alberich, och Niklas Björling Rygert sjunger Mimes roll på högsta internationella nivå. I Valkyrians första akt får den alltid pålitlige Michael Weinius som Siegmund sällskap av Cornelia Beskow i hennes uppmärksammade debut som Sieglinde, en karismatisk artist med stark röst men ännu inte någon utpräglad Wagnerklang.

Hovkapellet har aldrig låtit så bra som under senare år, men under Marko Letonjas ledning blir det aningen ojämnt: glöd och intensitet, starka dynamiska kontraster men ofta långsamma tempi. Här står sången i centrum.

SVERIGES RADIO

tisdag 16 maj 2017

DAS RHEINGOLD, STOCKHOLM, september 2006


MEDVERKANDE

Alberich: Kettil Hugaas 
Freia: Sara Olsson 
Erda: Anna Larsson 
Woglinde: Hilde Leidland 
Wellgunde: Susann Végh 

Kungliga Hovkapellet, Stockholm. 
Dirigent: Gregor Bühl
Kungliga Operan, Stockholm

RECENSIONER










Sofia Nyblom: Rhenguldet (SvD)










DIE WALKÜRE, STOCKHOLM, februari 2006



MEDVERKANDE

Fricka: Martina Dike
Siegmund: Endrich Wottrich ( )
Sieglinde: Nina Stemme
Brünnhilde: Katarina Dalayman

Dirigent: Gregor Bühl
Kungliga Operan, Stockholm


RECENSIONER







Gregor Bühl’s conducting is efficient enough, but it lacks the last ounce of passion and surge in this first act. He is more successful in the remaining acts. The singing, on the other hand, is excellent. It is good for once to hear a real Wagnerian hero, confidently sung with power and baritonal darkness, steady tone and a great deal of expression. Endrik Wottrich may not have the romantic glow of Siegfried Jerusalem in his heyday but it is an admirable achievement, so much more since he obviously wasn’t at his best. Before the second act it was announced that he was indisposed but would still carry through the performance. Hans-Peter König’s enormous black bass, which I have commented on before, rock-steady and thunderous, combined with his imposing figure, makes him a frightening Hunding, and Nina Stemme is Sieglinde. A lot has been written about her lately and she lives up to the superlatives that have been heaped upon her. Scenically she is lovely with total identification and she sings with such inward intensity that every phrase seems to come from her heart. She is a master of nuances and when she lets go at full gear in Du bist der Lenz she surpasses anything I’ve heard live and practically anything I’ve heard on records. Strong words, I know, but such warmth, such power, such beauty!


Terje Stensvold made a deep impression as Wotan in Das Rheingold in September. He impresses even more here, expressing all the different facets of Wotan’s character: his pride, his pretensions, his anger, his indecisiveness. Vocally he is superb. He has an ideal Wotan voice, a true bass-baritone with lots of power, not a hint of unsteadiness or widened vibrato and an impressive stamina. In the final scene of act III his love and care for Brünnhilde is deeply moving, singing the weakest of pianissimos with great beauty. Katarina Dalayman’s Brünnhilde, dressed in black and white, like the other Valkyries, is also a lively actor with strong charisma. Her voice is actually a size smaller than Stemme’s and also brighter, somewhat on the lyrical side but she rips off the fearsome “hojotohos” confidently and impressively, although without quite the larger-than-life explosiveness of a real “Hoch-dramatisch” soprano. 

ANDRA LÄNKAR