DIE WALKÜRE, STOCKHOLM, februari 2006

MEDVERKANDE

Wotan: Terje Stensvold

Fricka: Martina Dike

Siegmund: Endrich Wottrich († )

Sieglinde: Nina Stemme

Hunding: Hans-Peter König

Brünnhilde: Katarina Dalayman

Regi: Staffan Valdemar Holm

Kungliga Hovkapellet, Stockholm. 

Dirigent: Gregor Bühl

Kungliga Operan, Stockholm

RECENSIONER

Sofia Nyblom: Nina Stemme förgyller Valkyrian (SvD)

Tonvikten läggs i stället på detaljerat psykologiskt spel, som Nina Stemmes sorgliga Sieglinde, Terje Stensvolds konfliktfyllda Wotan, Katarina Dalaymans naiva Brynhilde och Martina Dikes manipulativa Fricka behärskar mästerligt i de konfrontationer som leder handlingen framåt i Valkyrian, medan Endrich Wottrichs muskulöse Siegmund trots vacker klang känns stel och oförlöst. Överlag är Valkyrian besatt med skönsjungande skådespelare, vilkas

dramatiska spets borgar för en sensationell operaupplevelse.(...)

Men den är också Wotans, Terje Stensvolds föreställning, den plågade familjefadern som det stormar om. Bara ett kort ögonblick får vi se honom njuta av den frigjorda favoritdottern Brynhildes (Katarina Dalaymans) lek med ridpiskan och tonerna, för att sedan vila i sin dotters knä och viskande bekänna sina hemligheter och bottenlösa sorg.

Hustrun Fricka (magnifika Martina Dike) låter sig inte längre förföras av sin notoriskt otrogne make, men övertygar honom i stället honom med principer som kostar Siegmund livet. Med Wotans entré börjar Valkyrian också bli stor teater. 

Stensvolds kärva röst har ett rikt, personligt färgspektrum, och Wotans bekännelse blir i hans tolkning en medelålders man abdikering från kontrollen över sitt eget öde. Och i Wotans lya, inredd med en protofascistisk tavelsamling som vittnar om att slakt och strid blivit hans enda livsmål, finns symboliskt nog bara biljardbordet att vila på.

Till sist är Valkyrian förstås Brynhildes, Katarina Dalaymans berättelse - en yster flicka, motsatsen till sin kuvade syster. Hennes nerviga Brynhilde utvecklas från att robotlikt lyda sin far, till att snärjas av sin medkänsla för syskonparet och välja den fria viljan. (...)

Göran Forsling: Richard WAGNER, Die Walküre at the Royal Opera in Stockholm, 17.3.2006 (Music Web)

Gregor Bühl’s conducting is efficient enough, but it lacks the last ounce of passion and surge in this first act. He is more successful in the remaining acts. The singing, on the other hand, is excellent. It is good for once to hear a real Wagnerian hero, confidently sung with power and baritonal darkness, steady tone and a great deal of expression. Endrik Wottrich may not have the romantic glow of Siegfried Jerusalem in his heyday but it is an admirable achievement, so much more since he obviously wasn’t at his best. Before the second act it was announced that he was indisposed but would still carry through the performance. Hans-Peter König’s enormous black bass, which I have commented on before, rock-steady and thunderous, combined with his imposing figure, makes him a frightening Hunding, and Nina Stemme is Sieglinde. A lot has been written about her lately and she lives up to the superlatives that have been heaped upon her. Scenically she is lovely with total identification and she sings with such inward intensity that every phrase seems to come from her heart. She is a master of nuances and when she lets go at full gear in Du bist der Lenz she surpasses anything I’ve heard live and practically anything I’ve heard on records. Strong words, I know, but such warmth, such power, such beauty!

(...)

Terje Stensvold made a deep impression as Wotan in Das Rheingold in September. He impresses even more here, expressing all the different facets of Wotan’s character: his pride, his pretensions, his anger, his indecisiveness. Vocally he is superb. He has an ideal Wotan voice, a true bass-baritone with lots of power, not a hint of unsteadiness or widened vibrato and an impressive stamina. In the final scene of act III his love and care for Brünnhilde is deeply moving, singing the weakest of pianissimos with great beauty. Katarina Dalayman’s Brünnhilde, dressed in black and white, like the other Valkyries, is also a lively actor with strong charisma. Her voice is actually a size smaller than Stemme’s and also brighter, somewhat on the lyrical side but she rips off the fearsome “hojotohos” confidently and impressively, although without quite the larger-than-life explosiveness of a real “Hoch-dramatisch” soprano. 

ANDRA LÄNKAR

DIE WALKÜRE, STOCKHOLM, februari 2006