MEDVERKANDE
Brünnhilde – Nina Stemme.
Wotan – John Lundgren.
Hunding – Lennart Forsén.
Sieglinde – Cornelia Beskow.
Fricka – Katarina Dalayman.
Siegmund – Michael Weinius.
Helmwige – Sara Olsson.
Gerhilde – Susanna Stern.
Orthilde – Angela Rotondo.
Waltraute – Marie-Louise Granström.
Siegrune – Monika Mannerström Skog.
Rossweisse – Johanna Rudström.
Grimgerde – Kristina Martling.
Schwertleite – Katarina Leoson
RECENSIONER
(...) The unified setting in Staffan Valdemar Holm's production emphasises the classical unities with the action plausibly taking place in a brief time frame, focused dramatically on dialogues: Siegmund and Sieglinde; Wotan and Fricka; Brünnhilde and Wotan. Memories are unpeeled in the narrations and significant events happen off-stage. We hear the fight between Siegmund and Hundling, and see the reaction in Sieglinde's terrified response as Brünnhilde bears the shards of Nothung wrapped in Siegmund's bloodied shirt.
Cornelia Beskow's outstanding Sieglinde shone vocally with all the luminosity of a Northern late spring day, with an underlying resonance as she physically blooms in “Du bist der Lenz”, her auburn Pre-Raphaelite tresses cascading freely. Earlier, under her husband's dominance, her passive-aggressive demeanour is clear in her tight-laced rigidity, as she bobs a formal curtsey to him, while threatening him with a bread knife behind his back. As her unkempt twin, Siegmund, Michael Weinius' stalwart Heldentenor thrilled in his cries of “Wälse”, and beguiled with his lyricism in “Winterstürme”. With Lennart Forsén's oppressive squire of a Hunding, all three singers made for a highly charged Act 1.
Nina Stemme as Brünnhilde delivered her opening battle cry, in Victorian riding habit brandishing her crop like one of Trollope's racier fox-hunting heroines. Her full-toned vibrant voice no longer quite commands the spear-point sharpness and trills of the cry, yet her stillness and watchfulness during Wotan's narration draws attention. Supremely so in the 'Todesverkündigung', the lofty transcendent sadness and rich nuance of her singing was emotionally overwhelming. Matching her, Weinius was heroically resigned and heart-breakingly tender in his care for his increasingly agitated sister.
John Lundgren (Wotan) and Katarina Dalayman (Fricka) charted every blow in their marital argument. Dalayman, regal and opulent of voice, wheedling and demanding the abandonment of Siegmund, snaps her husband's billiard cue and forces him into a handshake and a frigid embrace of submission. Lundgren's interpretation deepens as he is bound by the constraints of his own actions, his Heldenbariton surmounting with ease even the most violent orchestral outbursts.
(...) From the opening storm, the orchestral playing under the baton of Marko Letonja was on an altogether higher level than the previous evening, yielding grandeur, fire and tenderness through well graduated dynamics and tempi. In conclusion, an evening of great Wagner singing making one eager for the next instalments.
(...) Extra härligt också att få bevittna ett genuint genombrott: sopranen Cornelia Beskow.
Det är som Sieglinde hon triumferar, den olyckliga tvångsgifta kvinnan som förlöses i kärlek till sin bror och inspirerar sin kompositör till oemotståndlig klanglyrik. Beskow, lång och slank, presenterar sig med en lite gäll kant på stämman till det hårdknutna kroppsspråk som hör situationen till. Därför blir hennes blomning extra verkningsfull, när rösten expanderar med rika övertoner och ett härligt glitter. En intelligent och känslig Sieglinde, som måste älskas.
Och det gör hennes tvillingbror i Michael Weinius tunga gestalt; visuellt ett tveksamt släktskap men känslomässigt desto trovärdigare. Vad än Weinius gör, så är det ärkemusikaliskt och genomtänkt. Rimligtvis borde han räknas till det internationella toppskiktet av hjältetenorer och ha de riktigt hårdkokta rollerna som Tristan och Siegfried inom räckhåll.
Nu kan Sverige i varje fall mönstra en Wotan i världsklass, den mäktigaste av Wagnerska barytoner. John Lundgren, i många produktioner partner till Nina Stemme, stiger här fram som en skrämmande modern maktmänniska.
(...) I en unikt tidlös scen blottar han sitt innersta för dottern Brünnhilde. Samspelet här mellan Lundgren och Stemme är värt hela Ringen.
(...) Ett riktigt teaterstycke, som Holm & Møller förvaltat med humoristisk skärpa.
(...) Den gästande slovenske dirigenten Marko Letonja övertygar inte här; intrycket är orepeterat och ogestaltat.
RECENSIONER
