WAGNER I SVERIGE: Valkyrian

Visar inlägg med etikett Valkyrian. Visa alla inlägg

lördag 6 oktober 2018

DANIEL JOHANSSON, tenor

Biografi

Utmärkelser

Repertoire

Audio/Video

Die Walküre

Friedmund darf ich nich heißen

Ein Schwert verhieß mir der Vater

Winterstürme

fredag 23 juni 2017

VALKYRIAN, STOCKHOLM, MAJ 2017

MEDVERKANDE

Brünnhilde – Nina Stemme.

Wotan – John Lundgren.

Hunding – Lennart Forsén.

Sieglinde – Cornelia Beskow.

Fricka – Katarina Dalayman.

Siegmund – Michael Weinius.

Helmwige – Sara Olsson.

Gerhilde – Susanna Stern.

Orthilde – Angela Rotondo.

Waltraute – Marie-Louise Granström.

Siegrune – Monika Mannerström Skog.

Rossweisse – Johanna Rudström.

Grimgerde – Kristina Martling.

Schwertleite – Katarina Leoson

RECENSIONER

John Johnston: An outstanding Swedish Sieglinde in a strongly cast Walküre in Stockholm (Bachtrack.com)

(...) The unified setting in Staffan Valdemar Holm's production emphasises the classical unities with the action plausibly taking place in a brief time frame, focused dramatically on dialogues: Siegmund and Sieglinde; Wotan and Fricka; Brünnhilde and Wotan. Memories are unpeeled in the narrations and significant events happen off-stage. We hear the fight between Siegmund and Hundling, and see the reaction in Sieglinde's terrified response as Brünnhilde bears the shards of Nothung wrapped in Siegmund's bloodied shirt.

Cornelia Beskow's outstanding Sieglinde shone vocally with all the luminosity of a Northern late spring day, with an underlying resonance as she physically blooms in “Du bist der Lenz”, her auburn Pre-Raphaelite tresses cascading freely. Earlier, under her husband's dominance, her passive-aggressive demeanour is clear in her tight-laced rigidity, as she bobs a formal curtsey to him, while threatening him with a bread knife behind his back. As her unkempt twin, Siegmund, Michael Weinius' stalwart Heldentenor thrilled in his cries of “Wälse”, and beguiled with his lyricism in “Winterstürme”. With Lennart Forsén's oppressive squire of a Hunding, all three singers made for a highly charged Act 1.

Nina Stemme as Brünnhilde delivered her opening battle cry, in Victorian riding habit brandishing her crop like one of Trollope's racier fox-hunting heroines. Her full-toned vibrant voice no longer quite commands the spear-point sharpness and trills of the cry, yet her stillness and watchfulness during Wotan's narration draws attention. Supremely so in the 'Todesverkündigung', the lofty transcendent sadness and rich nuance of her singing was emotionally overwhelming. Matching her, Weinius was heroically resigned and heart-breakingly tender in his care for his increasingly agitated sister.

John Lundgren (Wotan) and Katarina Dalayman (Fricka) charted every blow in their marital argument. Dalayman, regal and opulent of voice, wheedling and demanding the abandonment of Siegmund, snaps her husband's billiard cue and forces him into a handshake and a frigid embrace of submission. Lundgren's interpretation deepens as he is bound by the constraints of his own actions, his Heldenbariton surmounting with ease even the most violent orchestral outbursts.

(...) From the opening storm, the orchestral playing under the baton of Marko Letonja was on an altogether higher level than the previous evening, yielding grandeur, fire and tenderness through well graduated dynamics and tempi. In conclusion, an evening of great Wagner singing making one eager for the next instalments.

Camilla Lundberg: ”Rhenguldet”, ”Valkyrian” ”Nibelungens ring” på Kungliga Operan (DN)

(...) Extra härligt också att få bevittna ett genuint genombrott: sopranen Cornelia Beskow.

Det är som Sieglinde hon triumferar, den olyckliga tvångsgifta kvinnan som förlöses i kärlek till sin bror och inspirerar sin kompositör till oemotståndlig klanglyrik. Beskow, lång och slank, presenterar sig med en lite gäll kant på stämman till det hårdknutna kroppsspråk som hör situationen till. Därför blir hennes blomning extra verkningsfull, när rösten expanderar med rika övertoner och ett härligt glitter. En intelligent och känslig Sieglinde, som måste älskas.

Och det gör hennes tvillingbror i Michael Weinius tunga gestalt; visuellt ett tveksamt släktskap men känslomässigt desto trovärdigare. Vad än Weinius gör, så är det ärkemusikaliskt och genomtänkt. Rimligtvis borde han räknas till det internationella toppskiktet av hjältetenorer och ha de riktigt hårdkokta rollerna som Tristan och Siegfried inom räckhåll.

Nu kan Sverige i varje fall mönstra en Wotan i världsklass, den mäktigaste av Wagnerska barytoner. John Lundgren, i många produktioner partner till Nina Stemme, stiger här fram som en skrämmande modern maktmänniska.

(...) I en unikt tidlös scen blottar han sitt innersta för dottern Brünnhilde. Samspelet här mellan Lundgren och Stemme är värt hela Ringen.

(...) Ett riktigt teaterstycke, som Holm & Møller förvaltat med humoristisk skärpa.

(...) Den gästande slovenske dirigenten Marko Letonja övertygar inte här; intrycket är orepeterat och ogestaltat.

RECENSIONER

Sveries Radio

tisdag 16 maj 2017

DIE WALKÜRE, STOCKHOLM, februari 2006

MEDVERKANDE

Wotan: Terje Stensvold

Fricka: Martina Dike

Siegmund: Endrich Wottrich († )

Sieglinde: Nina Stemme

Hunding: Hans-Peter König

Brünnhilde: Katarina Dalayman

Regi: Staffan Valdemar Holm

Kungliga Hovkapellet, Stockholm.

Dirigent: Gregor Bühl

Kungliga Operan, Stockholm

RECENSIONER

Sofia Nyblom: Nina Stemme förgyller Valkyrian (SvD)

Tonvikten läggs i stället på detaljerat psykologiskt spel, som Nina Stemmes sorgliga Sieglinde, Terje Stensvolds konfliktfyllda Wotan, Katarina Dalaymans naiva Brynhilde och Martina Dikes manipulativa Fricka behärskar mästerligt i de konfrontationer som leder handlingen framåt i Valkyrian, medan Endrich Wottrichs muskulöse Siegmund trots vacker klang känns stel och oförlöst. Överlag är Valkyrian besatt med skönsjungande skådespelare, vilkas

dramatiska spets borgar för en sensationell operaupplevelse.(...)

Men den är också Wotans, Terje Stensvolds föreställning, den plågade familjefadern som det stormar om. Bara ett kort ögonblick får vi se honom njuta av den frigjorda favoritdottern Brynhildes (Katarina Dalaymans) lek med ridpiskan och tonerna, för att sedan vila i sin dotters knä och viskande bekänna sina hemligheter och bottenlösa sorg.

Hustrun Fricka (magnifika Martina Dike) låter sig inte längre förföras av sin notoriskt otrogne make, men övertygar honom i stället honom med principer som kostar Siegmund livet. Med Wotans entré börjar Valkyrian också bli stor teater.

Stensvolds kärva röst har ett rikt, personligt färgspektrum, och Wotans bekännelse blir i hans tolkning en medelålders man abdikering från kontrollen över sitt eget öde. Och i Wotans lya, inredd med en protofascistisk tavelsamling som vittnar om att slakt och strid blivit hans enda livsmål, finns symboliskt nog bara biljardbordet att vila på.

Till sist är Valkyrian förstås Brynhildes, Katarina Dalaymans berättelse - en yster flicka, motsatsen till sin kuvade syster. Hennes nerviga Brynhilde utvecklas från att robotlikt lyda sin far, till att snärjas av sin medkänsla för syskonparet och välja den fria viljan. (...)

Göran Forsling: Richard WAGNER, Die Walküre at the Royal Opera in Stockholm, 17.3.2006 (Music Web)

Gregor Bühl’s conducting is efficient enough, but it lacks the last ounce of passion and surge in this first act. He is more successful in the remaining acts. The singing, on the other hand, is excellent. It is good for once to hear a real Wagnerian hero, confidently sung with power and baritonal darkness, steady tone and a great deal of expression. Endrik Wottrich may not have the romantic glow of Siegfried Jerusalem in his heyday but it is an admirable achievement, so much more since he obviously wasn’t at his best. Before the second act it was announced that he was indisposed but would still carry through the performance. Hans-Peter König’s enormous black bass, which I have commented on before, rock-steady and thunderous, combined with his imposing figure, makes him a frightening Hunding, and Nina Stemme is Sieglinde. A lot has been written about her lately and she lives up to the superlatives that have been heaped upon her. Scenically she is lovely with total identification and she sings with such inward intensity that every phrase seems to come from her heart. She is a master of nuances and when she lets go at full gear in Du bist der Lenz she surpasses anything I’ve heard live and practically anything I’ve heard on records. Strong words, I know, but such warmth, such power, such beauty!

(...)

Terje Stensvold made a deep impression as Wotan in Das Rheingold in September. He impresses even more here, expressing all the different facets of Wotan’s character: his pride, his pretensions, his anger, his indecisiveness. Vocally he is superb. He has an ideal Wotan voice, a true bass-baritone with lots of power, not a hint of unsteadiness or widened vibrato and an impressive stamina. In the final scene of act III his love and care for Brünnhilde is deeply moving, singing the weakest of pianissimos with great beauty. Katarina Dalayman’s Brünnhilde, dressed in black and white, like the other Valkyries, is also a lively actor with strong charisma. Her voice is actually a size smaller than Stemme’s and also brighter, somewhat on the lyrical side but she rips off the fearsome “hojotohos” confidently and impressively, although without quite the larger-than-life explosiveness of a real “Hoch-dramatisch” soprano.

ANDRA LÄNKAR

DIE WALKÜRE, STOCKHOLM, februari 2006